2017-07-21

100 000 gånger fel

Andromeda if it were brighter: Photoshoppad av Tom Buckley-Houston (tombh), originalbilder från Isaac Roberts (Andromeda) och Stephen Rahn (resten). Jag använde den i bloggposten Galaxen som är större än månen och tyckte att det var dags igen, givetvis uppdaterad med bilden från 1888.

Hur långt bort ligger Andromeda? Den svenske astronomen Karl Bohlin rapporterade 1907 att han beräknat avståndet till 19 ljusår.
När Lundmark frågade om man kunde tänka sig att någon systematisk influens gjort sig märkbar, sade Bohlin med skärpa: "Jag vill fästa licentiatens uppmärksamhet på att mina mätningar gjordes absolut förutsättningslöst och med ytterlig noggrannhet." Det trodde givetvis licentiaten också, som i och för sig hyste all beundran för det enorma arbete som Bohlin hade nedlagt på sin parallaxmätning. Inte mindre än cirka 40 000 mikrometerinställningar hade gjorts på det fotografiska materialet.
- Knut Lundmark (som skriver om sig själv i tredje person), Astronomiska upptäckter II (Harriers Bokförlag, 1951)

Idag vet vi att Andromeda inte är en nebulosa utan en galax. Den ligger inte 19 ljusår bort utan mer i stil med 2 500 000 ljusår. Bohlin må ha varit duktig på mycket i fältet, men den här gången tog han fel på fem storleksordningar. "Allt pekade på att 6-tumsteleskopet i Stockholm var på tok för litet för den sortens mätningar och att i teleskopet var inbyggt grova felkällor, särskilt i RA-vinkeln." (knutlundmark.se: Karl Bohlin) – Vad RA-vinkeln än är [rektascension, himlavalvets longituder] så vore det varken första eller sista gången som mätare lurats av sina mätinstrument.

Inte för att Bohlin var ensam om att ha fel. På 1700-talet uppskattade William Herschel avståndet till max 2000 gånger avståndet till Sirius, vilket ger 17 000 ljusår. Och Isaac Roberts, som 1888 tog den dittills överlägset bästa bilden av Andromeda, fann att den stödde eller rentav bekräftade hypotesen att nebulosan var ett solsystem som höll på att formas:
... A new solar system in the process of condensation from the nebula - the central sun is now in the midst of nebulous matter ...
Men Bohlin hade mer fel, inte bara räknat i storleksordningar utan på så sätt att han förefaller att ha varit mer övertygad om att han hade rätt.

2017-07-20

Fiskexperten

Följande episod berättade Jonas Wahlström (han med alla djuren) i tidningen Vår Bostad 2005. Jag kommer då och då att tänka på den, av olika anledningar.
För många år sedan skulle jag få en bläckfisk från Oceanografiska museet i Monaco. Den kom med ett fraktplan från Nice mitt i natten. Där stod jag så och väntade på min bläckfisk. Klockan hade hunnit bli två.
Det var bara jag och en tulltjänsteman. Han var på dåligt humör för att han var tvungen att vara kvar på jobbet halva natten bara för att någon skulle komma och hämta levande djur i form av en bläckfisk. Han frågade surt efter mitt importtillstånd.
- Det behövs inget tillstånd, sa jag.
- Jodå, det behövs visst, sa han. För att ta in fisk till Sverige behövs tillstånd. Och utan det får du inte ta in bläckfisken!
- Självklart har jag ett tillstånd att importera fisk. Men det papperet har jag inte tagit med mig för det behövs ju inte, försökte jag.
- Det gör det visst, envisades tullaren. Man måste absolut ha tillstånd för att ta in fisk till Sverige och har du inget får du inte ut den här bläckfisken.
- Men det här är ju ingen fisk! Det är ett blötdjur, närmast besläktad med snäckor. För sådana djur behövs inga tillstånd alls, sa jag.
- Bläckfisk, muttrade han, det är klart att bläckfisk är en fisk. Har du inget tillstånd så kan du sticka! Heter det fisk så är det fisk.
- Men snälla du, sa jag, bara för att det heter bläckfisk behöver det inte vara en fisk. Hur många sjöhästar tror du det springer på Solvalla i så fall?
Nu blev tullaren förbannad. Han tog demonstrativt fram tullkriminalens röda pärm samtidigt som han upplyste mig om att han minsann kunde få tag på experter precis när som helst på dygnet.
Han lyfte luren, slog numret hem till experten, vars fästmö yrvaket svarade att experten tyvärr inte var hemma.
- Han är på Arlanda och hämtar en bläckfisk.

2017-07-19

Ett Sverige täckt av mossa

25-årig gran å försumpad mark, omgiven av 62 cm vitmossa (Sphagnum) – illustration ur Mosskulturföreningens tidskrift 1903
På den torra, soliga heden växer en ståtlig tallskog. Den har levat där i århundraden och tror, att den alltid ska kunna härska här. Men en och annan gran har smugit sig ditin och breder ut sina yviga grenar i en sänka eller vid foten av en berghäll, där marken är mera fuktig. Och nu börjar den tysta striden. Tallfröna måste ha sol och luft för att kunna slå rot. De dö i granens skugga. Men just där finna granens frön sin lämpliga grobädd. Omkring den vuxna granen samlar sig så småningom en mängd smågranar. Solens strålar kunna icke genom den täta grönskan tränga ned till själva marken. Denna blir allt fuktigare, allt mindre lämplig för tallplantorna. Omsider, kanske efter hundratals år, har granen erövrat hela heden. Tallen är besegrad.
Men i sällskap med granen komma ofta andra skogens barn, såsom lingon- och mjölonris, lavar och mossor. Markens fuktighet tilltager härigenom mer och mer. Och nu är vitmossan, en av skogens farligaste fiender, i antågande. Den tränger in i skogen och erövrar bit efter bit, de våtaste platserna först. Snart ligger den som en tjock, ogenomtränglig och våt svamp över hela skogsmarken. Trädens frön kunna sällan nå marken och slå rot. De fåtaliga späda plantorna förkvävas. Vitmossan uppsuger och kvarhåller otroliga massor av vatten. Hela skogen får efter någon tid ett sjukligt och lidande utseende. De mindre träden upphöra att växa och stå där slutligen med nakna och torra grenar. Skogen har försumpats. Vi kunna knappast tro, att samma mark en gång burit den stolta furuskogen. Granen, som utträngde tallen, har nu själv fått sin baneman.
- Per Holmén, Läsebok för Folkskolan (1910)

I slutet av 1800-talet bekymrade man sig lite varstans över skogar som försumpades. I Sverige drog man av flera anledningar slutsatsen att Norrlands torvmarker expanderade kraftigt på skogens bekostnad. Idén om den farliga vitmossan lades fram 1895 av botanisten Axel Lundström och fick snabbt flera tillskyndare. Att ovanstående text fanns införd i folkskolans läsebok visar att hotet togs på allvar även långt utanför kretsarna av biologer och skogsägare, liksom att många fick ta del av beskrivningen. Försumpningen debatterades livligt; den beskrevs som "ödeläggelse öfver vida områden af vårt land", den var "en lifsfråga för vårt folk", och om "utomordentliga åtgärder" ej vidtas så "blir vårt land inom en ej alltför långt aflägsen framtid en enda mosse".

I vilken mån man associerade till granen som ett "hot från öster" som "hotar den ljusälskande och stolta nordiska furan" etc, vilket Eliasson är inne på, vet jag inte. Men man tog åtminstone hotet på så stort allvar att riksdagen 1912 beslutade om en utredning för att avgöra vilka försvarsåtgärder som vore mest effektiva.
Men den utredning som riksdagen utan invändningar beslutade om, fanns redan. Sedan 1903 hade den nybildade Statens Skogsförsöksanstalt på två områden i Norrland – Rokliden och Kulbäcksliden – undersökt försumpningen och dess orsaker. Efterhand klarnade sambanden och botanisten Henrik Hesselman och hans efterträdare Carl Malmström började förstå vad som hände.
Noggranna mätningar på de två nämnda platserna visade att tillväxten under tio år var praktiskt taget obefintlig. Norrlands torvmossar var i jämvikt. De kunde rubbas av i synnerhet förändrad vattentillförsel men inte av någon inneboende mordisk drivkraft hos vitmossan. Den biologiska försumpningen fanns inte.

I en längre rapport från 1930 lägger Malmström fram detta i ett längre "ni hade fel"-stycke. Kollegernas missbedömning tillskriver han brister hos de relevanta vetenskaperna, i synnerhet metoder för åldersbestämningar.
Ehuru jag nu icke kan dela många av de äldre forskarnas (t. ex. LUNDSTRÖMs, AF ZELLENs och TOLFs) uppfattningar, kan jag samtidigt icke underlåta att hysa djup respekt för dessa. Säkerligen skulle vi nu med enbart de premisser, som stodo nämnda forskare till buds, icke sett försumpningsproblemet mycket annorlunda, än vad de gjorde.
Det är nog inte bara en tom artighet. Vetenskapen går ut på att försöka göra det bästa i varje givet ögonblick, och att vara medveten om att varje resultat är provisoriskt.

Källor:
  • Per Eliasson, Svensk mosskultur. Odling, torvanvändning och landskapets förändring 1750-2000 (Kungliga skogs- och lantbruksakademien 2008)
  • Carl Malmström, "Om faran för skogsmarkens försumpning i Norrland" (Statens Skogsförsöksanstalt 1930)

2017-07-18

Påstådd vaccinskada 1808

Stockholm, den 23 Dec. 
Stormäktigste Allernådigste Konung! 
Eders Kongl. Majestät har under den 12 i denne månad befallt Dess Collegium Medicum undersöka och underdånig berättelse afgifwa, angående den af Volontairen Granholms Hustru Catharina Granholm, här i Staden boende, hos Eders Kongl. Majestät underdånigst gjorde föregifwande, såsom skulle ett dess flickebarn, vaccineradt af Chirurgie Magistern Hellström, tjenande wid Arméens Flottas Läkare-Stat, blifwit tvenne år derefter anfallet af Smittkoppor och förlorat synen.
- Inrikes tidningar, 23 december 1808

Edward Jenner hade 1798 rapporterat om den epokgörande upptäckten/uppfinningen. Underkuren mot de så dödliga smittkopporna spreds sedan fortare än någon epidemi. Flickan Granholm hade vaccinerats i september 1806. I juli 1808 anmälde hennes far "volontairen" (soldat) att flickan var mycket sjuk i ögonen av mässling så att hon inte kunde öppna dem. Hon hade även svår hosta och hårda knölar i huden, i storlek från valnötter till halva ägg. Efter 8-9 veckor gav sjukdomen vika och ögonen kunde öppnas, varpå de "befunnos blinde".

Hade vaccinationen misslyckats? Eller hade den, på något sätt, gett upphov till sjukdomen och blindheten nästan två år efteråt? Collegium Medicum, tidens läkarsamfund och motsvarighet till IVO m.fl., övervägde båda möjligheterna och avslog dem. "Koppor" användes som populärt samlingsnamn för en rad hudsjukdomar, men vad flickan än haft så var det inte smittkoppor. Och vad blindheten beträffar så var den naturligtvis en följd av sjukdomen, inte av vaccinationen.
Efter öfwerwägande häraf kan Collegium med fullkomligaste wisshet försäkra Eders Kongl. Majestät, att nämnde Granholms barn icke haft Smittkoppor, icke heller blifwit blindt af vaccinationen eller någon sjukdom, som kan såsom Smittkoppor eller Vaccin anses; utan har Hustru Granholm, rakt emot Läkarens tillsägelse, dels af fördom, wanlig hos okunnigt folk, att kalla okände hudsjukdomar Koppor, och dels af fruktan att dess senare födde barn skulle blifwa blindt om det vaccinerades, enwist förblifwit derwid, att barnets sjukdom war Koppor, och wågat detta hos Eders Kongl. Majestät i underdånighet föregifwa. Hwilket Collegium i underdånighet bordt inberätta.
Detta är det äldsta exempel jag sett för en påstådd vaccinationsskada i Sverige. Den Kongl. Majestät som fick rapporten och satte CM att utreda var för övrigt Karl XIII. Antivaxarna är alltså äldre i det här landet än dynastin Bernadotte.

2017-07-17

Lördagsfråga 472: Antarktiskt

  1. James Weddell (1787-1834). Upptäckte 1823 ett hav som han gav namn efter kung George IV. Det fick 1900 hans namn.
  2. Maud av Storbritannien (1869-1938). Gifte sig med kusin Carl som senare kröntes till Håkon VII, den förste norske kungen efter unionsupplösningen; hon blev då den första norska drottningen sedan 1300-talet som inte samtidigt var drottning av Sverige eller Danmark. Fick 1930 ge namn åt en väldig, ödslig och politiskt omstridd tårtbit av Antarktis.
  3. James Clark Ross (1800-1862). Upptäckte bl.a. Rosshavet.
  4. Carl Anton Larsen (1860-1924). Skidade 1893 på en shelfis (en glaciär som gett sig ut över havet) som fick hans namn, och som otippat blivit rubrikmaterial på sistone.
Den satte Tomas.

2017-07-16

Häxprocessernas vattenprov

Vattenprovet är en ökänd metod som användes för att skilja häxor från icke-häxor: Man slängde den misstänkta (som även kunde vara en karl) i vattnet. Flöt hon var det ett bevis på att Satan skyddade henne och att hon sålunda var en häxa, sjönk hon så var hon oskyldig ... Och vad hände sen?

Metoden har blivit ökänd på grund av sin karaktär av moment 22, eftersom man uppfattat det som att hon var dödsdömd vad som än hände: Flöt hon hamnade hon på bålet, sjönk hon drunknade hon. Men det sistnämnda har överdrivits.
Omkring år 1600 lyckades en kvinna [Elin i Horsnäs] sjunka under ytan när hon utsattes för ett av Håkans [mäster H. var verksam i Småland i slutet av 1500- och början av 1600-talet] vattenprov, vilket ledde till att hon medtagen, men frikänd, kunde halas upp igen.
- Mats Adolfsson, Fogdemakt och bondevrede (Natur & Kultur 2011)
Om personen flöt kunde man misstänka att det fanns substans i anklagelserna och då gick rättsprocessen vidare. Den som sjönk betraktades som oskyldig och drogs upp för att inte gå drunkningsdöden till mötes.
- Olle Larsson och Andreas Marklund, Svensk historia (Historiska Media 2015)

När jag ögnar igenom beskrivningar av processen så verkar det som om många historiker som tar upp den inte förstått hur den tolkas, att drunkningsdöden för den "oskyldiga" är vad som fått den att fastna i det allmänna medvetandet. Det är bara några som preciserar att den som sjönk inte lämnades att drunkna.

Å andra sidan finns det antydningar om misstänkta häxor som utsattes för så många vattenprov att de ändå drunknade.

2017-07-14

En kvarts miljon dödsorsaker

Nu blir det en favorit i repris! För DDSS (Demografisk Databas Södra Sverige) samling med över 250 000 sydsvenskars dödsorsaker, från mitten av 1600-talet till början av 1900-talet, är helt obeskrivlig. Här kan man gräva runt hur länge som helst.

Se DDSS: Klassificerade dödsorsaker för hela den digra (i flera bemärkelser) listan.

På sidan Dödsorsaker och sjukdomsnamn finns relaterad information. Som till exempel vad alla dessa beteckningar (som inte alltid bedömdes av utbildad personal, för vad den utbildningen varit värd under seklerna) egentligen betyder – eller kanske betyder, eller så har man faktiskt ingen aning. Några exempel:

augustifeber: malaria (som ju varit vanlig även på våra tempererade breddgrader)
blåsot: venös hyperemi (blodtillströmning) med blåaktig missfärgning av hud och slemhinnor
dragsjuka: förgiftning av mjöldryga, en parasitsvamp som smittar flera spannmålsarter
fulsår: infekterade hudsår, rötsår
gyllenåder: hemorrojder
magrev: kolik
moderpassion, hysteri: en mängd psykosomatiska åkommor, eller ännu vidare "i stort sett alla svårlokaliserade sjukdomar", hos kvinnor
morbus senilis: ålderdom
passion: "sjukdom" – ordet betyder smärta eller lidande och mer än så får vi inte veta
ris: undernäring hos barn
ryska snuvan: en influensa som härjade över världen på 1780-talet
saltfluss: hudsjukdom
skribbel: ingen som vet
svårmodighet: depression (jodå, folk hade sånt även förr i tiden, och kunde dö av det då med)
uppsalafeber: en sorts tyfus
vitsot: blodbrist
växtsjukdom: cancer

Eller den mängd sätt som folk blivit krossade på. Eller att 34 personer dött av, enligt uppgift, förståndshandikapp i olika grader. Eller att en person slagit ihjäl sig själv, "av våda". Eller diagnoser som "invecklad sjukdom", "dödssjukdom", "vanlig sjukdom", "utsliten" ... Eller de, gissningvis underrapporterade, som dött i samband med fosterfördrivning. Och så vidare.