2016-05-31

Blavatsky hittar på

Den här bilden är från ca 1850, med en betydligt yngre Elena Petrovna von Hahn Blavatskaja än man brukar få se. Trots att det sista efternamnet är vad hon är känd för var hon bara gift i tre månader innan hon lämnade herr B. Så mycket vet vi; vad som därefter hände är svårare att slå fast.

Själv hävdade hon att hon tillbringade de följande åren med att resa jorden runt, uppleva massvis med spännande och häftiga saker, träffa massor med spännande och direkt mystiska figurer, och så vidare; lite som en och annan man sett på Facebook. Den enda källan för praktiskt taget allt är hennes egna berättelser. Utöver allt annat så motsäger de ibland varandra.

De avgjort viktigasta kontakterna hon knöt var, enligt hennes egna ytterst opålitliga uppgifter, inte med vanligt folk utan med några så kallade osynliga mästare eller mahatmor. När föregivna medier säger sig ha kontakt med andar så är dessa ibland historiska personer som verkligen funnits, andra gånger rena påhitt (ett exempel på det senare är den "Ambres" som svenske Sture Johansson kört med i flera år). Blavatskys mästare torde vara de mest berömda i sitt slag.
När Teosofiska Samfundet bildades år 1875 skedde det på initiativ av två medlemmar av det ockulta brödraskap som i Västerlandet brukar kallas Den Vita Logen. De båda initiativtagarna går i den teosofiska litteraturen under benämningen mästarna eller mahatmorna Morya (M) och Koot Hoomi (KH). [...] Som språkrör använde sig mästarna av Helena Petrovna Blavatsky (HPB), och det blev i huvudsak hon som i en rad böcker och en mängd tidskriftsartiklar gav litterär form åt den teosofiska lärobyggnaden. Med undantag för några tidskriftsartiklar skrev mästarna själva inte direkt för allmänheten.
- Vernon Harrison: H P Blavatsky och SPR, Teosofiska Samfundets hemsida

Kommunikationen gick till som så, att brev från mästarna dök upp lite då och då. Med tanke på vilka fan-tast-iska förmågor som tillskrevs mästarna så blev en och annan i samfundet så småningom fundersam. Varför visade sig aldrig mästarna? Hur kom det sig att så många av deras underverk påminde om trolleritrick? Hur kom det sig att handstilen i deras brev ibland liknade Blavatskys, ibland andra personers i omgivningen?

Till slut tänkte man ut ett enkelt sätt för mästarna att visa vad de kunde:
För att världen skulle erhålla ett ovederläggligt prov på mästarnas makt övertalade publicisten [och teosofen] Sinnett H. P. B. att sända dem en uppmaning att ordna så, att ett exemplar av London Times anlände till Indien på sin utgivningsdag. Koot Hoomi förklarade att denna sak var ...
... Trivial? Busenkel? En s.k. kakbit? Eller måhända, av esoteriska skäl som ju alls icke behöver vara särdeles transparenta för oss oinsatta dödliga, knepig? Svår? Nej, det var värre än så; för Blavatskys mahatmor, som aldrig behövde förhålla sig till naturlagarna, så var teleporterandet av en dagstidning från ena sidan jorden till den andra ...
... "otänkbar" och att "resultaten skulle bli beklagliga" eftersom "världen ännu befann sig i det första stadiet av befrielse från slaveriet". Den stora allmänheten kunde känna sig säker endast på grund av att mahatmas oerhörda makt befann sig i heliga händer.
- Joseph Jastrow, Villfarelse och Vetande (Natur och Kultur 1939), sid 120

Mahatmorna hade som sagt inga som helst problem med att utföra en rad andra småmirakel, som händelsevis hade det gemensamt att de hade varit betydligt enklare att simulera medelst dolda luckor m.m.

Jastrows bok är idag relativt okänd men innehåller mycket godis. Där finns mycket, mycket mer än den fina skeptiska kritiska genomgången av fru Blavatskys bravader. Den avslutas förresten så här; vad mer finns att säga?
Alla underverk måste viseras av prästinnan. Efter hennes död tycktes mästarna ha blivit villrådiga eller hjälplösa.
Teosoferna finns faktiskt än idag. De är ockulta/filosofiska klubbar utan minsta inflytande av något som helst slag. Den gruppering som hållit arvet efter Blavatsky levande, hon som mer än någon annan skapat bilden av moderna ockulta sällskap, är antroposoferna, grundade av den f.d. teosofen Rudolf Steiner som bröt med den heliga läran och startade eget.

"E. B:s" komplicerade andliga vapensköld (typ) konstruerades i en tid då svastikan fortfarande var inne, men innan den blivit politiskt belastad.

2016-05-30

Lördagsfråga 414: Produktplacering

  1. Christopher Walken har just gett en cigarrett till Dennis Hopper i True Romance (1993). Manuset skrevs av en viss Quentin T.
  2. John Belushi har just visat Good Ol' Boys att han är från musikerfacket; eller snarare mycket snabbt visat ett tillplattat cigarrettpaket. The Blues Brothers (1976), så klart.
  3. I Stranger Than Paradise (1984) förklarar John Lurie för Eszter Balint att cigarretter av ett visst märke är desamma över hela Amerika.
  4. Robert Redford som The Great Gatsby (1974) delar sin sista cigg med Sam Waterston.
Kan det vara något annat än produktplacering när folk i filmen kallar cigarretterna för deras varumärken? Som när Hoppers Clifford och Walkens Cocotti inte kallar cigarretter för cigarretter utan Chesterfields. Detta märke görs det väl inte jättemycket reklam för nuförtiden, men annat var det förr. Om de många förekomsterna i filmer (det finns många fler exempel) beror på faktiska produktplaceringar vet jag inte; sådana var tydligen inte alls lika vanliga för bara några decennier sedan som de är idag.

Något svar såg vi inte röken av den här gången.

2016-05-29

Hur låter talgoxen?

Ett av de mest välkända lätena är ett "tí-ta, tí-ta"
- Wikipedia: Talgoxe#Läte
Så här i fåglarnas parningstider reagerar många på talgoxarnas sång. Den traditionella trestaviga sången ti-ti-tyy har ersatts av en kortare tvåstavig ti-tyy-sång. Det är i sig ingen ny företeelse.
- Yle: Hur sjunger din talgoxe?

Den här frågan tycker jag är extra intressant eftersom jag har ett eget ljudminne av det "gamla" lätet. På 80-talet satt jag och läste den fine Gunnar Brusewitz som beskrev hur talgoxen slog på sitt silverstäd: "ti-ti-ty". Direkt efteråt kom bekräftelsen från naturen utanför där sagda fågel utförde det lätt identifierbara lätet.

Sedan dess vet jag inte om jag hört en trestavig talgoxe. Tvåstaviga ti-ty har varit desto vanligare. Varför?

Forskningsläget tas upp på Yle-sidan. Att det skulle bero på ökat oväsen låter inte helt tillfredsställande, men vad vet jag? En förklaring som vore roligare är om talgoxarnas språk förändras på samma sätt som alla vi människors naturliga språk. Måhända mesarna också har språkpoliser, som skakar på huvudet åt ungdomens förfall och eländiga SMS-kvitter?

2016-05-27

Fredsdagen 6 augusti

Hiroshima efter den 6 augusti 1945
Söndagen den 6 augusti blev också de dödas dag. Tanken på alla dessa okända, olyckliga hjältar, dessa tusenden och åter tusenden unga och medelålders män, som givit sina liv för något som syntes dem heligare än allt annat, strödda omkring under slagfältens enkla jordkullar, många i främmande länder och många uppkastade på avlägsna kuster, alla dem som vila i det barmhärtiga havets vida famn, kom oss att förenas i smärta med dem, som runt om i världen digna av sorg och saknad efter sina förlorade, kära. Därför vajade våra dukar på, halv stång i det lekande solskenet.
Den tidstypiska utläggningen handlar om den 6 augusti 1916. Den dagen hölls rätt omfattande demonstrationer för fred i allmänhet och mot det stora kriget i synnerhet. Händelsevis lades den på samma dag, som det efter 1945 hållits årliga demonstrationer för fred och mot krig, på synnerligen förekommen anledning.

Följande stycke ur samma artikel kan också vara av intresse, kanske än mer:
När tanken på en allmän, opolitisk fredssöndag först kom upp, möttes den i likhet med flertalet ideella förslag av oförståelse, ja, på många håll av rent motstånd. Man framhöll, naturligtvis med vanlig överlägsenhet, att en dylik demonstration vore alldeles utan betydelse, att de stridande icke lyssnade på, och än mindre rättade sig efter, resolutioner, upplästa från talarestolarna i vårt lilla land och att det hela verkade enbart löjligt. Det är icke svårt att förstå, vad för slags människor dessa äro, som alltid med största beredvillighet lägga i dagen sin likgiltighet för allt som i stället borde förena och driva oss i kamp mot livsfientliga makter, de ha särskilt under dessa sista år själva blottat sina förkrympta själar och de höra sannerligen icke till dem, som föra mänskligheten ett enda litet steg fram på utvecklingens väg. Men tyvärr äro de många, ack, alltför många i vårt lilla land.
- Ejnar Hedeman: Den 6 augusti 1916 – några reflexioner kring fredssöndagen, Tiden nr 9/1916

"Ejnar Hedeman" var pseudonym för författaren Ejnar Larsson. Han skrev rätt flitigt i "Tidskriften för socialistisk kritik och politik", grundad 1908 av självaste Hjalmar Branting och utgiven av socialdemokraterna sedan dess.

2016-05-26

Fejkade dyrviner

Två exemplar av det fina bourgogne-vinet La Tâche, årgång 1962. Någon som ser några skillnader?

Namnet Tache har en circumflex Tâche på höger etikett men inte på vänster. Ordet propriétaire har en accent på höger etikett men inte på vänster. Antalet "26.740" har påtagligt ojämnt tryck till höger. För att nämna några. (Att producentlandet är utelämnat på den ena är en av de tydligare detaljerna som dock experterna inte tagit upp så jag vet inte om den är betydelselös.) Antingen omorganiserade vinfirman etikettryckandet mitt under produktionen ... Eller så är den ena fejk.

Buteljen till vänster är garanterat äkta La Tâche 1962. Buteljen till höger ingick i ett parti som skulle säljas för rejäla pengar hos anrika auktionsfirman Christie's i New York i maj 2013. Experter noterade att några etiketter uppvisade flera särdrag som saknas på äkta etiketter.

De var desto mer lika denna etikett. Den såldes hos anrika auktionsfirman Christie's i New York i april 2007. Säljaren var en viss Rudy Kurniawan. Och när detta uppdagats så var det kört.

Kurniawan var länge ett av de största namnen i de riktigt dyra vinernas märkliga värld. Han köpte och sålde flaskor för miljoner dollar. Affärsidén var något så klassiskt som nytt vin i gamla läglar (Matt 9:17): Han köpte förhållandevis enkla viner i rätt stil och buteljerade dem på trovärdiga flaskor med prima etiketter.

Hembränning är känt, men det vill till om det ska ge några ordentliga pengar. Hemtryckeri är mycket enklare, snabbare och framför allt lönande. Man verkar inte behöva vara så slipad heller ...

Som när Kurniawan skickade 38 flaskor med firma Domaine Ponsots finvin Clos Saint-Denis, blandade årgångar från 1945-71, för att säljas på auktion. När Laurent Ponsot fick se dem i auktionskatalogen hajade han till; hans företag började med den etiketten först 1982. Han kunde också peka ut en flaska som farfar Hippolyte skulle ha buteljerat 1929, men av en sort som familjeföretaget inte började framställa förrän 1934. Han berättade detta för firman som drog in alla Kurniawans partier. De skulle uppskattningsvis ha sålt för runt miljonen dollar.
We try our best to get it right, but it's Burgundy, and sometimes shit happens.
- Rudy Kurniawans "förklaring"

Detta var inte det första tillfället då Kurniawans viner hade dragits tillbaka från auktioner sedan man upptäckt underligheter. Man kunde tro att han skulle ha blivit betydligt noggrannare efter de betorna ... Men nu var hur som helst hans glansdagar över. Han blev stämd av samlare som menade att han avsiktligt sålt förfalskade viner. Värre var att bankerna tvekade att ge honom lån med hans vinsamling som säkerhet. Han fortsatte i vinbranschen, dock med betydligt lägre profil. Rimligtvis skulle ingen auktion värd namnet låta honom komma i närheten någon mer gång.

I februari 2012 upptäckte advokaten och vinkännaren Don Cornwell att en auktion i London skulle sälja viner från Kurniawan via bulvan. Kort därefter greps Kurniawan. När polisen gjorde husrannsakan hittade de mängder med relativt ordinära viner och allt som behövdes för att uppgradera deras status och framför allt pris: etiketter, korkar, stämplar (som "Echezeaux" och "Pomerol") med mera. I december 2013 dömdes han till tio års fängelse.

Men frukten av hans arbete kommer att kunna skördas länge än. La Tâche-vinerna från 2013 såldes utan hans medverkan, av någon som var medveten eller omedveten om att de var förfalskade.

Alla avslöjande suspekta detaljer jag nämnt här har med andra omständigheter än själva varorna att göra. För om någon någonsin någonstans känt någon skillnad på smaken så har jag inte sett det. Vilket naturligtvis kan bero på att dessa varor är mer investeringsobjekt än konsumtionsvaror.

Källor:

2016-05-25

Bliss med VoF

VoF med Bliss: vetenskap och ((många + person = folk) + (utbyta + kunskap = bildning) = folkbildning)

Ikväll blir det folkbildning med VoF Göteborg: En föreläsning om symbolspråket Bliss.

Tid: 19.00
Plats: Botanhuset, Carl Skottsbergs gata 22B, precis intill Botaniska trädgården (till höger om entrén, typ)
Pris: Helgratis

Konstruktören Charles K. Bliss hette ursprungligen Karl Blitz och kom från Czernowitz i den mångspråkiga och mångkulturella dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Han befann sig i Österrike när Anschluss inträffade 1938. Bliss, som var jude, hamnade i Dachau och Buchenwald. Han lyckades bli släppt ur förintelsens klor och begav sig till Shanghai. Från 1942 och framåt konstruerade han ett symbolspråk som var oberoende av kultur och naturliga språk.

Utan närmare kunskaper om hans drivkrafter så gissar jag att han likt "doktor Esperanto" Zamenhof, som kom från det mångspråkiga Warszawa, tänkte att folk inte bråkar med de som de förstår, en tanke mer vacker än sann. En av Bliss uttalade inspirationskällor var Leibnitz planerade universalspråk, Characteristica Unversalis; jag tror inte att Bliss likt supersnillet Kurt Gödel anslöt sig till den konspirationsteori jag tar upp i bloggposten Gödel och Leibnitz-konspirationen, men måhända trodde Bliss att Leibnitz kom längre än han faktiskt kom.

Det enkla VoF-exemplet ovan kan ge en aning om systemets idé. Genom att kombinera enkla tecken bygger man upp komplexa begrepp, meningar och texter. Bliss hade rätt stora planer för det hela, men någon "världsskrift" blev det aldrig. Däremot hittade det en nisch från 1960-talet och framåt: Det började användas av och för folk med funktionsnedsättningar som gjorde det svårt för dem att använda naturliga språk i tal och skrift. Bliss hade blandade känslor inför hur systemet användes, till exempel ogillade han att man använde märkvärdiga begrepp som "substantiv" och "verb" istället för "saker" och "händelser".

Allt detta och en hel del därtill blir det som sagt ikväll. Välkomna!

Wikipedia (eng.): Blissymbols

2016-05-24

Trygg-Hansa annonserar i Metro

I en undersökning gjord av Novus på uppdrag av Trygg-Hansa visar det sig att majoriteten av föräldrar har en barnförsäkring. När intervjuerna bakom studien genomfördes visade det sig däremot att inte alla föräldrar var införstådda med vad de olika försäkringarna täcker om barnet skulle fara illa.
- Nio myter om barnförsäkringar – och varför de inte stämmer, Metro 22 maj 2016

Hela denna artikel är en annons. Eller textreklam som det kallas när en annonsör får in en annons kamouflerad till artikel, som därmed 1) läses av många fler, 2) har åtminstone aningen högre trovärdighet än betalda annonser, och 3) är gratis. Publikationer kan dra sig för textreklam av flera anledningar, man kan tänka sig att även de som trycker vad som helst har invändningar mot punkt 3).

Här dök beställaren upp i andra stycket, ingressen medräknad. Det är egentligen för tidigt; lite klumpig och uppenbar produktplacering som därmed riskerar att förta intrycket. En tumregel är regeln om det fjärde stycket, en placering som varken är för iögonenfallande eller riskerar att trimmas bort.
A handy rule of thumb when reading ‘survey’ stories in the news is to check around the 4th paragraph. It’s usually around this point that the organisation behind the survey makes an appearance.
[...]
Why paragraph four? These kinds of stories are so often derived from press releases with little modification. So the placement is largely determined by the press release itself. Earlier paragraphs might be a little too blatant, while later paragraphs might be in danger of being trimmed off or subject to waning reader interest.
- Ben Campbell, The fourth paragraph rule

Regeln kommer från klipp och klistra-nyheter, icke-journalistik av ett ännu något slöare slag än det här är frågan om.

Journalistförbundet: Riktlinjer mot textreklam

2016-05-23

Lördagsfråga 413: Wilhelm Reich

  1. Wilhelm Reich lyckades 1941 att få självaste Albert Einstein att studera en så kallad orgon-ackumulator, som Reich hävdade fångade in den av Reich påhittade upptäckta orgon-energien. E lät sig inledningsvis ryckas med men kom mycket snart på mycket bättre tankar.
  2. Sedan Reich fått lämna Riket tillbringade han en kort tid i Malmö. "Bättre än ett koncentrationsläger" var hans betyg.
  3. Orgon-ackumulatorn var i princip Faradays bur, med metall på insidan och trä på utsidan. En annan version använde glas- och mineralull i flera omväxlande lager. Magiska effekter rapporterades av anhängare.
  4. Sigmund Freud var Reichs förste och ende läromästare i hans första och akademiskt överlägset mest framgångsrika karriär som psykoanalytiker. Inte för att det är den han är känd för.
Christian satte denne klassiske förvillare och tok utan dröjsmål. Det är länge sedan Reich och hans älskade (...) orgon fick några rubriker, men häromdagen var det dags. Utläggning följer ...

2016-05-22

Operation Vin

Att dricka vin kräver inga särskilda ceremonier. De traditioner och sedvänjor som förekommer behöver man inte alls känna sig bunden av; de flesta viner kan drickas till praktiskt taget vad som helst.
- En annons ur Systembolagets kampanj Operation Vin från 1957

Till exempel ska en BÅSCHÅLÄ' för 6:50 passa alldeles förträffligt på julbordet:

Bjud gott – bjud på vin i stället
- En annan annons ur Systembolagets kampanj Operation Vin från 1957

En statlig kampanj för att få folk att dricka vin? I Sverige? Jomen.
Reklam och propaganda för alkoholhaltiga drycker hade inte varit förbjudet under motbokstiden, däremot hade man propagerat för att minska reklamen. Bland nykterister och andra som arbetade för nykterhet hade reklamen naturligtvis setts med onda ögon, men detta förändrades 1957. I stället för att förbjuda reklam menade Systembolagets ansvariga nu att man borde utnyttja reklamen och dess språk för att få folk att dricka mindre, bättre och nyttigare. Systembolagets starke man och chef, Harry Älmeby, drev frågan om en reklamkampanj för vin med argumentet, att om andra varor kunde säljas med reklam, borde samma medel kunna påverka befolkningen till något bra, nämligen att ändra sina alkoholinköp och dricka måttligare och mer nyttigt.
- Jenny Björkman, Operation Vin, Spiritus 2004-6

Mycket länge var alkoholproblematik helt förknippad med sprit. Vin var, i princip, inget man hade problem med. Det berodde dels på att vinkonsumtionen var så liten jämfört med spritkonsumtionen (1955 såldes mer Renat brännvin än allt vin ihop) men även på att vin enbart förekom i de lite högre samhällsklasserna. Vin reglerades inte ens i motboken; köpen skrevs upp i den så att missbruk kunde kontrolleras, men man fick köpa obegränsade mängder.

Det var därför Systembolaget 1957 sammankallade till sin första presskonferens någonsin. Man hade gjort om två butiker i Stockholm till vinbutiker med ett helt annat tilltal än de av skam genomsyrade vanliga bolagen. Man gjorde för första gången reklam som såg ut som all annan reklam. Man började, kort sagt, att se ut som dagens Systembolag.

När kampanjen "Spola kröken" inleddes var den inte riktad mot alkohol i allmänhet utan sprit. Exempel från 1972.

Denna fina plansch får tala för sig själv.

Jag tog upp en annan aspekt av kampanjen häromåret i bloggposten Socialstyrelsen rekommenderar vin.

Att kampanjen lyckades berodde på flera saker, inte minst att spritpriserna höjdes kraftigt.  1955 sålde Systemet 48 miljoner liter sprit och 16 miljoner liter vin; 60 år senare är siffrorna 19 miljoner respektive 197 miljoner.

2016-05-20

Yi-Fen Chou och andra diktare

The Bees, the Flowers, Jesus, Ancient Tigers, Poseidon, Adam and Eve

Huh! That bumblebee looks ridiculous staggering its way

across those blue flowers, the ones I can never
remember the name of. Do you know the old engineer's

joke: that, theoretically, bees can't fly? But they look so

perfect together, like Absolute Purpose incarnate: [...]
- "Yi-Fen Chou"

Dikten publicerades hösten 2014 i den litterära tidskriften Prairie Schooner. I 2015 års utgåva av den årliga antologin The Best American Poetry valdes den ut som en av 75 dikter. Den är inte särskilt lång, att jag bara tagit med de första raderna beror mindre på upphovsrätt än på att resten går i precis samma stil. (Och så fick jag ändå med faktoiden om humlan som inte kan flyga.)

Stor poesi? Ingen aning. Bland den bästa från den nationen det året? Verkligen ingen aning. Finns där något kinesiskt inslag? Åtminstone inget uppenbart; att Adam och Eva, Jesus, Poseidon och Colosseum nämns ger däremot ett intryck av klassisk västerländsk bildning.

Det var den kontrasten som först fångade redaktörens intresse:
When I first read it, I’d briefly wondered about the life story of a Chinese American poet who would be compelled to write a poem with such overt and affectionate European classical and Christian imagery, and I marveled at how interesting many of us are in our cross-cultural lives, and then I tossed the poem on the 'maybe' pile that eventually became a 'yes' pile.
- Sherman Alexie Speaks Out on The Best American Poetry 2015, BAP:s blogg 7 september 2015

Eftersom dikten skulle med så behövdes en författarpresentation. Redaktör Alexie fick tillbaka en text som började så här:
Yi-Fen Chou is the pen name of Michael Derrick Hudson, who was born in Wabash, Indiana, in 1963.
- Inledningen av författarpresentationen i Best American Poetry 2015

Hudson är inte det minsta kinesisk. Yi-Fen Chou är ett rent artistnamn (taget från en riktig person, en tidigare klasskamrat som därtill är en kvinna). Nu hade redaktören fått något att fundera på. Vad han än gjorde så skulle det bli fel.
Of course, I was angry at the subterfuge and at myself for being fooled by this guy. I silently cursed him and wondered how I would deal with this colonial theft.
- Sherman Alexie

Det kan nämnas att Alexie själv har indianskt påbrå och växte upp i ett reservat i Washington. För honom är colonial theft ett levande begrepp på ett sätt som det aldrig varit för Hudson.

Å andra sidan: Var det verkligen "kolonial stöld"? Hudson hade inte fejkat något mer än det första namnet. Att skriva under pseudonym har man gjort mycket länge, av en rad olika skäl: För att man verkligen vill vara hemlig, som varumärke, som experiment (som när bestsellerförfattaren prövade på att vara okänd), för att verka trovärdigare eller för att nå en större eller annorlunda publik än man annars skulle. Hudson uppgav, utan omsvep eller ursäkter, det sistnämnda skälet.
There is a very short answer for my use of a nom de plume: after a poem of mine has been rejected a multitude of times under my real name, I put Yi-Fen's name on it and send it out again. As a strategy for 'placing' poems this has been quite successful for me. The poem in question [...] was rejected under my real name forty (40) times before I sent it out as Yi-Fen Chou (I keep detailed submission records). As Yi-Fen the poem was rejected nine (9) times before Prairie Schooner took it. If indeed this is one of the best American poems of 2015, it took quite a bit of effort to get it into print, but I'm nothing if not persistent.
- Ibid.

Att Bees ... verkligen refuserats fyrtio gånger, ja, det har vi bara hans uppgift på (jag har verkligen ingen aning om vad man kan förvänta sig i den branschen). Inte för att Hudson är någon obemärkt stackars poet som aldrig fått någon uppmärksamhet, vilket ofta antytts. Samma författarpresentation listar flera utmärkelser han fått och "various journals" där han publicerats, varav tretton namnges.

Till slut bestämde sig Alexie för att stå fast vid sitt första beslut: Hudsons dikt skulle med. Och den hade kommit med tack vare ett exotiskt namn. En manlig vit medelålders etablerad diktare hade fått en fördel genom att låtsas tillhöra en minoritet. Uppmärksamhet följde ... Som inte ska tas upp här. (Den är lättgooglad.)

Det som ska sägas här är att det namn som står under en dikt, ett citat eller vad det nu är, alltid har varit en fundamental del av helheten, och alltid kommer att vara det. En dikt med en helt okänd författare kommer aldrig att ge samma intryck som en dikt av en namngiven kvinna eller man, levande eller död, berömd eller obemärkt; för att bara ta tre variabler av många. Jag har varit inne på frågan flera gånger, som i Albert Einstein citeras och Adolf Hitler citeras, och kommer att återkomma till den eftersom den är så intressant och betydelsefull.

Här följer ett litet experiment. (Få se om jag får skit för det någon gång ...) Hur ter sig följande poetiska småstycken? Är det någon skillnad jämfört med när rätt person står vid rätt text?





2016-05-19

Bananen är en frukt

Ur en välsorterad fruktdisk: Från vänster kokbanan, röd banan, äppelbanan samt Cavendish, den överlägset vanligaste "vanliga" bananen.

Detta påstående stöter man då och då på i felrättarsammanhang: Bananen är ingen frukt utan ett bär. Stämmer det?

Ord som används till vardags har som regel vaga och ungefärliga betydelser. Ord som används som facktermer har precisa, väldefinierade betydelser. Förvirring kan, eller skulle kunna, uppstå, när samma ord används som fackterm och vardagsord, samtidigt; när experter som behöver en term inte tar till någon grekisk glosa eller hittar på ett nytt ord, eller när allmänheten börjar använda en fackterm.

Några exakta definitioner av vardagsorden frukt respektive bär finns inte, vilket ofta är en av poängerna med vardagsord. Definitionen av den botaniska facktermen frukt är att den bildas av fruktämnet, en del av pistillen i blomman: "utvecklat fruktämne innehållande ett eller flera frön" (NE). Definitionen av bär som botanisk fackterm är "en avfallande, mångfröig [exvis dadel är ett undantag] frukt, som inte öppnar sig, och som har en köttig eller saftig fruktvägg" (NE).

Observera att bär definieras som en sorts frukt. Eftersom bananen är ett bär (om än inte ett bär) följer att den är en frukt.
In scientific terminology, a berry is a fruit produced from the ovary of a single flower in which the outer layer of the ovary wall develops into an edible fleshy portion (botanically the pericarp).
 - Wikipedia: Berry

Vilken betydelse ska man då använda? Om man säger "frukt", ska det tolkas som frukt eller frukt? Det beror, som alltid inom språk, på sammanhanget (eller kontexten). I en avhandling förväntar man sig att skribenten har full koll på skillnaden. I ett allmänt uppslagsverk så tycker åtminstone jag att det ser tillgjort om inte direkt fånigt ut att kalla bananer för bär.
Bären växer i tvåradiga klasar på en stock med ibland upp till 200 bananer och kan ha en sammanlagd vikt på upp till 50 kg.
 - Wikipedia (sv.): Banan

Fast det är jag det. Den här sortens ordmärkande tenderar att följa den egna kunskapsprofilen; det som är ett hårresande tvärfel för den ene rör inte den andre i ryggen, och omvänt.

2016-05-18

Kaiserns flotta åkte nog aldrig till månen

Kiel, förmodligen före 1914: En liten, liten del av kejsar Wilhelms stolthet, den tyska högsjöflottan, Hochseeflotte. Dess största betydelse var att bidra till de internationella spänningar som ledde till det stora kriget. Militärt sett motiverade högkostnadsflottan inte de resurser man lagt ut på den; ett oavgjort slag på Nordsjön (i dagarna hundra år sedan) blev i princip allt den åstadkom i den vägen.

När freden kom i november 1918 lade segrarna direkt beslag på de förhatliga ubåtarna. I väntan på att man skulle komma överens om vad man skulle göra med resten fick de bege sig till flottbasen Scapa Flow norr om Skottland. Den 21 juni 1919 beordrade den tyske befälhavaren att sänka alltihop; hellre det än att de skulle hamna i britternas händer. Femtiotvå tyska fartyg gick till botten.

En botten som visserligen inte låg djupare än att man utan alltför stora besvär kunde bärga åtminstone de värdefullaste och/eller besvärligaste (för sjöfarten) delarna. Från 1920-talet fiskades åtskilliga ton prima stål upp.

Tiden gick. Nya krig utkämpades med nya vapen. Sommaren 1945 inleddes atomåldern. Fram till 1963, då det så kallade partiella provstoppsavtalet lades fram, sprängdes hundratals atombomber i atmosfären. (Liksom även senare, men inte alls lika många.)

En av de avgjort mindre viktiga följderna av detta var metallurgisk. När man tillverkar stål blåser man stora mängder luft eller syre genom smältan. Radioaktiva atomer från sprängningarna, som svävar runt i luften jorden runt, ansamlades i stålet. Därför blev allt stål som tillverkades under denna tid svagt, svagt radioaktivt. Inte mycket, men tillräckligt för att ge problem för de som vill göra riktigt noggranna mätningar av radioaktivitet. Detta ledde i sin tur till en liten men dock efterfrågan på stål från före atomåldern. Och i Scapa Flow fanns det fortfarande några hundratusen ton ...

Dar van der Vat gav 1982 ut The Grand Scuttle: The Sinking of the German Fleet at Scapa Flow in 1919. Där berättade han om händelseförloppet ovan, inklusive efterfrågan på "för-nukleärt" stål. Och här fick berättelsen en fascinerande knorr: Delar av Wilhelms flotta åkte ut i rymden.
... from the idle speculations of an under-occupied naval staff officer called Tirpitz [som så småningom skulle inleda den stora marina kapprustningen] to Man's first ventures into space ...
- Ur förordet i Dar van der Vat (1982)

Detta togs senare upp av David Bodanis i E = mc² (Norstedts pocket 2009) där jag först läste om det hela.
Equipment that Apollo left on the moon, as well as part of the Galileo probe that reached Jupiter, and even the Pioneer probe now past the orbit of Pluto and on its way to distant star systems, all carry remnants of the Kaiser’s navy, via this salvaged steel from Scapa Flow.
Fantastiskt! Är det sant? Tyvärr verkar så inte vara fallet.
A legend has grown up that much of the “low-background steel” from these ships was used in iron-room-type shielding applications, and in particular that NASA used some in the Voyager spacecraft. However, that’s probably exaggerated — most of the ships were salvaged in the 1920s and ’30s. I did find a 1973 news account saying steel from the battleship Kronprinz Wilhelm was going to be used to shield a medical diagnostic system at a Scottish hospital, and that other pieces of the ship had been sent to Cape Town and Koblenz. However, NASA has said it can’t confirm steel from the German fleet was launched into space.
- Is steel from scuttled German warships valuable because it isn’t contaminated with radioactivity?, The Straight Dope, 10 december 2010

NASA hade heller inte haft någon anledning att införskaffa stål från Scapa Flow eftersom det fanns mer än gott om motsvarande vara på närmare håll. Ett exempel som nämns är att pansar från USS Indiana, sjösatt 1941 och skrotad 1963 (snarare än 1962), användes för att bygga lågstrålande rum i sjukhus i Illinois och Utah. Sådana rum användes för att mäta radioaktivitet i människor, något som blivit intressant sedan atombombsproverna ökat bakgrundsstrålningen över hela världen. Då ville man isolera mätobjekten så långt det var möjligt. När de byggdes krävdes också betydligt större mängder icke-kontaminerat stål än det som gick åt i mätinstrument för rymdsonder.

För övrigt har efterfrågan på lågstrålande stål sjunkit. Dels har de som bygger instrumenten kommit på hur man kan kalibrera bort störande strålning, dels har bakgrundsstrålningen tack vare fenomenet halveringstid och få atombombsprov i atmosfären sedan 1963 sjunkit avsevärt:
World anthropogenic background radiation levels peaked at 0.15 mSv/yr above natural levels in 1963, the year that the Partial Nuclear Test Ban Treaty was enacted. Since then, anthropogenic background radiation has decreased exponentially to 0.005 mSv/yr above natural levels.
 - Wikipedia: Low-background steel

2016-05-17

Dansk foliehatt deluxe

Kyrkoorganisten uppgav att hon lider av en överkänslighet för elektromagnetiska strålar från mobiltelefoner och trådlösa nätverk.
Det gjorde att kyrkorådet i Stenstrup-Lunde, på den danska ön Fyn, agerade. 30 000 danska kronor, omkring 37 500 svenska, avsattes för att råda bot på organistens problem.
Pengarna gick till att införskaffa en foliehatt med sammet på. Även några väggar ska ha målats om med en speciell färg, som ska stå emot strålarna. Det skriver tidningen Weekendavisen som rapporterar att inköpet lett till häftiga diskussioner bland kyrkobesökarna.
 - Kyrkan köpte foliehatt – för nästan 40 000 kr, Kvällsposten 13 maj 2016

Som nyheten återgavs på sina håll kunde man få intryck av att enbart foliehatten kostade 30 000 DKK. illa var det inte. Men illa nog, så klart.

Den promille av nyhetsläsarna som tog en titt på källan kunde dessutom hitta en intressant detalj om den "överkänsliga" Christina Funch Mellgren som märkvärdigt få svenska medier uppmärksammat:
Udover at være organist og korleder i Stenstrup er hun også formand for Elektro Hyper Sensivitet Foreningen, der arbejder for udbredelsen af viden om overfølsomhed for elektromagnetiske stråler.
 - 30.000 kroner: Menighedsråd købte sølvpapirshat til organist, fyens.dk 13 maj 2016

I praktiken har hon låtit församlingen bekosta reklam för sin förening. Och måhända gjort det svårare för andra "allergiker" att anställas av arbetsgivare som inte är jättepigga på att lägga ut saftiga pengar på meningslös hjälp åt en påhittad diagnos.

Men även om ommålningen stod för merparten av kostnaderna så kan man fundera på vad det var för sølvpapirshat som inköptes. En huvudbonad som den på bilden ovan, av nödtorftigt formad hushållsfolie, är ju praktiskt taget gratis?

Men visst finns det foliehattar som kostar riktiga pengar. På hemsidan för Funch Mellgrens EHS finns länkar till sidor där diverse skärmande grejor säljs. Där kan man bland mycket annat hitta moderna, moderiktiga (tja...) foliehattar för moderna människor, till priser som man inte behöver skämmas för.
Skærmende Tørklæde-kasket i 2 lag med silversilk og lilla silke
PRIS: 2.750,00 DKK [drygt 3400 SEK]
Med denne smarte tørklædekasket i silversilk og lilla sandvasket silke kan du skærme din hjerne mod stråling fra trådløst internet og mobiltelefoner.
 - Whitezones.dk: Skærmende Tørklæde-kasket

2016-05-16

Lördagsfråga 412: Avbenade

  1. De sista åren led Ella Fitzgerald av diabetes. En mindre känd men mycket vanlig och allvarlig följd av diabetes är "diabetesfot", att obetydliga sår utvecklas riktigt styggt. Några år före sin död fick Ella amputera båda benen.
  2. Henry Paget, earl av Uxbridge och senare markis av Anglesey, här vid Waterloo. Där sägs *host* följande minnesvärda replikskifte ha utväxlats: Uxbridge: "By God, sir, I've lost my leg!" Wellington: "By God, sir, so you have!" – som, förmodar jag, inspirerade till en fin sketch i Pythons Meaning of Life. Lord Uxbridges avskjutna ben blev sedan en turistattraktion.
  3. Edward M. Kennedy junior, son till den mer berömde Edward "Ted" Kennedy. Fick som pojke amputera ett ben p.g.a. bencancer.
  4. Ganska långt efter att denna bilden togs skadade sig Sarah Bernhardt i högra knät. Skadan läkte aldrig ordentligt och tio år senare lät hon amputera benet. 2008 basunerades nyheten ut att benet återfunnits. Man gjorde upp rätt stora planer för hur det bisarra minnesmärket skulle uppmärksammas, tills någon kom på att fyndet var ett vänsterben.
Fyra m.e.m. benlösa satte Daniel Eriksson snabbt, nästan så han sprang benen av sig.

2016-05-15

Wikipedia fyller 15

Nu i maj 2016 har Wikipedia funnits 15 år på svenska. Det firar vi 15 maj i Göteborgs litteraturhus, med tillbakablickar, spådomar, diskussioner, presentationer, skrivstuga… och tårta! Alla är välkomna! :-)
- Facebook: Wikipedia 15 år på svenska

Engelska Wikipedia startade i januari 2001 och svenska bara några månader senare. Om dess historia, nuläge och framtid kommer jag och några andra förmågor att diskutera. Fri entré och gratis mat så det är bara att dyka upp. Litteraturhuset nära Järntorget Göteborg, kl 13-17.

2016-05-13

Egna recensioner

Boktipset.se är en sajt där folk poängsätter och recenserar böcker. Vem som helst kan registrera sig under vilket ledigt namn som helst och börja tycka till om alla möjliga böcker. Uppgifterna stannar heller inte där utan återanvänds på Adlibris, Sveriges största internetbokhandel. Så höga och många betyg på det ena stället kan ge utdelning i reda pengar på det andra.

... Någon som ser haken?
När boktugg spanar in listan för denna veckas högst betygsatta böcker finner vi att en relativt okänd författare förekommer med flera böcker bredvid namn som Jonas Gardell, Jojo Moyes, Elena Ferrante och Hjalmar Söderberg.
Går vi in och granskar några av de medlemmar som betygsatt just den författarens böcker, finner vi att flera av dem varit inne och betygsatt i runda slängar 40-70 böcker på ungefär 10 minuter. Alla böcker har fått betyget 1-3 förutom de 3-4 böcker som är skrivna av den specifika författaren. De böckerna har istället fått betyg i den högre delen av skalan. Misstanken om att något inte står rätt till förstärks av att det i princip uteslutande är faktaböcker om länder och resmål som i övrigt är betygsatta av dessa medlemmar. Det känns helt enkelt otroligt att Nisse i Hult skulle vilja betygsätta 65 böcker om tyskland, lettland och turkiet samt fyra skönlitterära av just en och samma författare på en kvart. Ännu mer otroligt blir det när Vera i granngården gör det samma stunden efter åtföljd av flera andra.
- Sarah Perfekt: Hundratals fejkade konton ger böcker toppbetyg på Boktipset.se — och Adlibris, boktugg 3 maj 2016

I den länkade artikeln har boktugg avidentifierat titlarna eftersom de menar att det inte behöver vara förlaget eller författaren ifråga som ligger bakom utan lika gärna kan röra sig om sabotage. Det kan man ha olika uppfattningar om. Min skärmdump ovan är som synes oretuscherad.

I detta fallet verkar det åtminstone inte vara några större summor på spel eftersom det aktuella förlaget just nu slumpar ut sitt lager av pappersböcker, för att eventuellt övergå helt till elektroniska böcker. Men nog är det lite speciellt att ett förlag, som på sin hemsida skriver om "en ytlig och orättvis förlagsbransch", ska förknippas med fult trixande.


Se även Faktoider: Harriet Klausner, recensent för en superförmåga som år efter år recenserade ett halvdussin böcker om dagen.

2016-05-12

Victoria Woodhull


Victoria Woodhull (1838-1927) var en synnerligen intressant person på flera sätt. Hon:
  • förespråkade fri kärlek, säger ingen statlig inblandning i giftermål, skilsmässor eller barnalstrande
  • var icke desto mindre abortmotståndare
  • var mycket intresserad av spiritualism
  • var tillsammans med sin syster de första kvinnliga börsmäklarna på Wall Street, med stark uppbackning: "Woodhull, Claflin & Company opened in 1870, with the assistance of the wealthy Cornelius Vanderbilt, an admirer of Woodhull's skills as a medium"
  • grundade en tidning 1870 med pengarna de tjänat på Wall Street, med en dagordning som heter duga: "feminism was the [Woodhull & Claflin Weekly's] primary interest, but it became notorious for publishing controversial opinions on taboo topics, advocating among other things sex education, free love, women's suffrage, short skirts, spiritualism, vegetarianism, and licensed prostitution."
  • tryckte Marx kommunistiska manifest 1871
  • var presidentkandidat för Equal Rights Party i valet 1872
  • när en politiker och clergyman (präst..?) som kritiserat hennes free love uppdagades ha prasslat med en väns fru skrev hon en artikel om detta i sin tidning vilket ledde till stor skandal och att hon häktades mitt under valkampanjen
  • gifte sig 1883 rikt i England och ärvde 1901 en förmögenhet efter maken.
Wikipedia: Victoria Woodhull
En vinkling som vore väl värd att studera av flera anledningar kommer från "mediet", säger bedragaren, Barbara Goldsmith: När kvinnliga spiritister sade sig vara språkrör för utomvärldsliga auktoriteter, ofta av absolut högsta rang, så kunde de framföra budskap på ett helt annat sätt än om de sagt saker i sitt eget namn.
These otherworldly voices gave women a voice that society could not censor. 'Women,' Goldsmith says, 'could now transmit the wisdom of spirits as diverse as Socrates and Benjamin Franklin: not surprisingly, the rights of women were very much on the minds of these great thinkers.'
- Ur Richard Brookhisers recension av Goldsmith, The Happy Medium; New York Times 29 mars 1998

Nu tror visserligen Goldsmith på fullt allvar att döda människor kan tala via de levande. Av citatet framgår inte riktigt om hon menar att Franklin, Sokrates m.fl. verkligen var lika intresserade av kvinnorättsfrågor som Woodhull m.fl., eller om där finns en antydan till att de senare kanske utnyttjade de förras namn för att framföra sina egna åsikter. Vilket vore den enda positiva tillämpningen av medialt trams som jag hittills stött på.

2016-05-11

Miljarder till kvack

Nyheten slogs upp stort häromdagen: En doldis i svenskt affärsliv donerar två miljarder till cancerforskning sedan han själv drabbats.

Vad som skrevs med betydligt mindre bokstäver var vilken sorts forskning som ska stimuleras:
– Jag vill lyckas med att få till en ny syn på cancerbehandlingen i Sverige, där man blir öppnare för alternativa behandlingsformer. Jag säger inte att den ena formen är bättre än den andra, men för att ha en ett genomslag och nå framgång, måste vi öppna upp vårt synsätt.
 - Finansdoldis donerar två miljarder till cancerforskning, Svenska Dagbladet, 10 maj 2016

Man hade kunnat tro att kritiska medier skulle bli mer nyfikna när kvacksalveri antyds. För att inte tala om konspirationsteorin om Big Pharma: den tänkta oheliga allians av läkemedelsföretag som aktivt samarbetar för att hålla oss sjuka och inkomstbringande, och samtidigt ser till att hålla varje verkligt effektivt läkemedel borta från marknaden.
Bengt Sjöberg menar att en stor del av forskningen finansieras av de stora läkemedelsföretagen. Något som påverkar forskningen. Han vill bryta upp det.
– De har ett intresse, det är att tjäna så mycket pengar som möjligt. Det styr den befintliga forskningen, och det värsta som kunde hända för dem är att någon hittar ett naturläkemedel som kan bota cancer.
Han vill därför öppna upp för forskning kring icke-konventionella metoder som kan ge snabbare resultat.
– Jag vill ha en forskning som utgår från patientens intresse, och inte läkemedelföretagens intressen.
 - Doldis skänker två miljarder till forskning, Expressen, 10 maj 2016

Det ska bli mycket intressant att se exakt vilken forskning, eller måhända "forskning", som Sjöbergstiftelsen kommer att stödja.

2016-05-10

Jesusbryt

På. Uppenbarligen.
Se­dan kom man till ho­nom med barn, för att han skul­le lägga händer­na på dem och be. Lärjung­ar­na vi­sa­de bort dem, men Je­sus sa­de: "Låt bar­nen va­ra, och hind­ra dem in­te från att kom­ma hit till mig! Him­mel­ri­ket tillhör såda­na som de." Och han la­de händer­na på dem och gick se­dan däri­från.
- Matt 19:13-15

Den hysteriska strömbrytaren är så bra att jag funderade på om den kunde vara ett skämt. Men en förfrågan på Facebook-sidan Faktoider om var, när och hur den först tillverkats (sentida efterapningar är naturligtvis ointressanta) gav snabbt och korrekt svar från Nicolas Bremell: Hartland Plastics, Inc.

Eftersom man på Hartland Plastics i Hartland, Wisconsin sett till att skydda skapelsen så dök den även upp i Catalog of Copyright Entries, vol 13 del 7-11 A, nr 1 (januari-juni 1959). Där kan man dessutom se att bibelordet som åsyftas inte är Matt 19:13-15 utan det fjärde budet, nätt och jämt synligt ovanför den, hm, vitala delen: "Hedra din fader och din moder, på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land" (Luthers något förenklade version).

Det framgår även av förpackningen. Som ju är fantastisk. Perfekt för barnkammaren? "Adds a religious theme to any room"..?

Hartland Plastics tillverkade från 1950-talet och framåt inte bara blandade plastprodukter utan även en mängd samlingsfigurer av olika slag: cowboys och indianer, hästar, baseballspelare, skådespelare ... En del av dem betingar riktigt goda priser på samlarmarknaden, även om jag måste säga att flera av dem är ordentligt fula eller värre. Deras överlägset mest uppmärksammade produkt någonsin ingick i deras sortiment av religiösa prylar. Om den väckte någon upphetsning när det begav sig så har jag inte hittat några tecken därpå.

För mer information om företaget, se The Man at the Heart of Hartland Plastics, The Morning Call, 9 september 1990 - mest för att det är ett fint exempel på någon som osjälviskt samlar och delar med sig av information om ett ämne som knappt någon annan, död eller levande, är intresserad av.

2016-05-09

Lördagsfråga 411: Engelska kungahus

  • Museet och turistattraktionen Jorvik Viking Centre i York drabbades i december 2015 av en översvämning. Målet är att öppna våren 2017. Läs mer hos Jorvik Viking Centre: #CampaignCanute.
  • Under andra världskriget försökte man sig på en mängd okonventionella operationer. En av dem kallades operation Chastise. Målet var att spränga dammar vilket skulle sätta stora områden under vatten och dessutom beröva tyskarna elenergi från kraftverken. Metoden gick ut på att använda cylinderbomber som släppta på exakt rätt sätt skulle studsa över skyddsnäten och brisera på rätt ställe på dammen, vilket demonstreras på bilden. Operationen blev en stor framgång och RAF:s 617 skvadron, vars Lancaster-bombare utförde bombningen, är än idag kända som Dambusters.
  • Ett av kronans batterier, tillverkat av Tudor i Nol.
  • En amerikansk lätt stridsvagn modell M5A1 Stuart. Här framförs den av 14th Cavalry Group i Ardennerna vintern 1944-45, där de utgjorde ett enkelt byte för tyskarnas överlägsna maskiner.
York, Lancaster, Tudor och Stuart ger engelska (eller om det ska vara brittiska?) kungahus. Det insåg Christian, efter att ett ögonblick ha varit inne på ett aningen annorlunda spår.

2016-05-08

Chefrens pyramid, inte Cheops

När man pratar om Egyptens pyramider brukar man inte tänka på det hundratal som finns mer eller mindre bevarade lite varstans i nedre kungariket (se Faktoider: Egyptens mindre kända pyramider) utan de stora välbevarade vid Giza. Där finns två jättestora, en mellanstor och ett antal mindre. Ännu närmare bestämt brukar man märkvärdigt ofta prata om den allra största, "den stora pyramiden".

Att det var farao Cheops som lät uppföra den brukar man ha koll på. Det blir lite lurigare när man ska hitta en bra bild.

För den jättestora pyramid vid Giza som gör sig allra bäst på bild är inte Cheops utan Chefrens. Den är obetydligt mindre än Cheops: idag 136,4 meter respektive 138,8 meter, volymerna är 2,2 resp 2,5 miljoner m³. Men Chefrens pyramid ligger i mitten, den ligger något högre än Cheops, och den har kvar de översta täckstenarna (som ursprungligen gjorde pyramiden helt slät) vilket ger den en viss karaktär. Därför händer det då och då att en text om "den stora pyramiden" illustreras med den näst största pyramiden.

Putins propagandakanal Russia Today fick fel pyramid på bilden när man i november 2015 rapporterade om vad som faktiskt skulle kunna vara en verklig upptäckt. "Anomalin" består i att Cheops pyramid verkar ha okända hålrum. Om detta stämmer, och om det i så fall finns något intressant i utrymmena, återstår att se.

Inte för att man ska förvänta sig något av en sida som pratar om "pyramidenergi" ... Men nog hade det varit extra roligt om den sortens folk begav sig till Egypten och begapade "fel" pyramid.

Mikael Wiehes sång har inte bara ett budskap utan ett politiskt budskap. Om det gör den mer eller mindre tacksam att analysera utifrån ett historiskt perspektiv beror väl mest på om man delar Wiehes världssyn men den stämmer inte överens med vad vi idag vet om pyramidbyggena. För de uppfördes, av beläggen att döma, inte av slavar utan av lönearbetare, vad än Herodotos, bibliskt influerade myter och Hollywoodfilmer lärt oss.

När bildbyråer får fel på sina beskrivningar kan felen få snabb och effektiv spridning ...

... Även om de allra flesta småbloggare, bilddelare m.fl. naturligtvis hittar sina bilder på det vanliga sättet.

Och så håller det på.

2016-05-06

Oak Island

Oak Island ligger utanför Nova Scotia, Kanada. Där har man länge grävt efter en tänkt skattgömma.

Det hela fick ordentlig uppmärksamhet genom en artikel i Reader's Digest (Det Bästa) 1965. Sedan dess har Oak Island varit obligatoriskt i uppräkningar av "olösta mysterier" o.dyl.

Artikeln på svenska Wikipedia är typisk, även för sina missuppfattningar och felaktigheter (som samtliga bidrar till att göra det hela mer mystiskt, ingen till att göra det mindre mystiskt):
1795 hittade den 18-årige pojken Daniel McGinnis från närområdet en konstig glänta på ön. Alla träd hade sågats ner, förutom en jättelik ek. Runt en av grenarna på eken fanns skavmärken efter rep, och strax under var marken nedsjunken. Tillsammans med två kamrater började han gräva på platsen, och pojkarna fann snart ett gruvliknande schakt.

Pojkarna saknade resurser för att gräva djupare, men de skattjägare som följde efter satsade under de kommande århundradena stora penningsummor på att utforska schaktet för att finna skatten. Den mest namnkunnige av dessa skattletare var den blivande amerikanske presidenten Franklin Roosevelt, som deltog i ett utgrävningsförsök 1909.

1970 hade man grävt ned till 66 meters djup utan finna någon skatt i det nu vattenfyllda hålet. Då man sänkte ner en TV-kamera lyckades man filma något som såg ut att kunna vara kistor. Men dykarna som sändes ner fann inget.

Skattgömman på Oak Island är i dag en turistattraktion, men fortfarande är det ett mysterium vad schaktet egentligen använts till. Det hittades även en sten som sade: "Fyrtio fot ned ligger miljonen begravd" [nej, det hittade en sten vars "märkliga symboler" tolkades till det lockande budskapet]. När man tog bort stenen utlöstes en fälla som vattenfyllde hålet. Men stenen har därefter försvunnit.

Det finns många olika teorier om vad "skattgömman" kan ha haft för syfte. Enligt en av legenderna ska Kapten Kidd ha grävt ner en skatt på ön strax innan han blev infångad. En annan teori är att Kapten Kidd kan ha använt ön som mötesplats för att konspirera med Long Ben Avery.
 - Wikipedia (sv.): Oak Island

Mysterium som sagt ... En snabb titt på annat ställe ger en helt annan bild:
The Oak Island Money Pit is an excavation on a small Canadian island off the coast of Nova Scotia that has been the object of attention of treasure hunters since 1795. As the name suggests [money pit som "slukhål" för pengar], their efforts to date have not produced anything of value. The pit has been repeatedly filled and re-excavated. Perhaps the most ridiculous aspect of its continuing history is that, unlike other treasure-hunting locations (such as Cocos Island), it had no accompanying legend about anyone actually hiding anything there — the motivation of the original diggers was "it looks like something was buried here, let's dig". Later, various authors were inspired by the excavations to put forward theories of their own.

The general consensus among skeptics is that the Money Pit is actually a natural sinkhole.
 - RationalWiki: Oak Island Money Pit

Att dubbelkolla saker är på det hela att rekommendera. Engelska Wikipedia: Oak Island är oerhört mycket bättre än den usla svenska, men så lång att de kritiska bitarna drunknar i alla funderingar om piratskatter, Marie Antoinettes juveler, Shakespeare-manuskript osv.

Artikeln från 1965 antyder att Oak Island då var ett sorts pyramidspel där folk försökte tjäna pengar på folk som försökte tjäna pengar på folk som (...) försökte hitta skatten. Idag är det en turistattraktion där man försöker tjäna pengar på folk som begapar ett tänkt mysterium.

Se även Faktoider: Historiskt fusk i Amerika som jag skrev innan jag fick idén att granska Oak Island ur en skeptisk synvinkel.

2016-05-05

Planeten Vulcanus

"Den av Lescarbault upptäckta intramerkuriala planeten" nämns i förbigående i Die Presse, 15 maj 1860.

Planeten Vulcanus började som en hypotes. I mitten av 1800-talet fann man att Merkurius bana inte betedde sig riktigt riktigt som den borde enligt Newtons ekvationer. Skillnaden var inte stor men mätbar och odiskutabel.

Här visar och berättar Neil de Grasse Tyson om The Mysterious Orbit of Mercury (Youtube). Den skiftande banan är mycket kraftigt överdriven på illustrationen; i själva verket är rörelsen inte snabbare än 43 bågsekunder per århundrade, det är verkligen inte mycket (det går 3600 bågsekunder på en grad). Är inte detta det mest imponerande av allt: Att man i mitten av 1800-talet kunde slå fast att en så oerhört långsam rörelse var ett faktum?

Men vad skulle man göra när kartan och verkligheten skiljde sig åt? Nog innebar upptäckten att det var fel på Newtons ekvationer? Men de hade ju visat sig vara synnerligen exakta i alla andra sammanhang, inte minst när Neptunus upptäcktes (återkommer strax till den händelsen). En sannolikare förklaring var att en dittills oupptäckt himlakropp i närheten påverkade Merkurius.

Så långt är förloppet ett klassiskt exempel på hur vetenskap går till. Man ska aldrig vara helt säker på någonting; man ska alltid vara beredd att gå tillbaka och särskåda gamla sanningar och se om de verkligen håller. Å andra sidan är det en dålig idé att kasta ut teoribyggen vid minsta motgång. I detta fallet verkar, så vitt jag kan se, hypotesen om Vulcanus ha varit den rätta vägen att gå.

En som var inblandad i räknandet och funderandet var den franske astronomen Urbain Le Verrier. Han hade varit med förr. Han och en kollega hade 1846, oberoende av varandra och praktiskt taget samtidigt, föreslagit att avvikelser i Uranus bana berodde på gravitationen från en dittills oupptäckt planet, och utifrån avvikelserna räknat ut var man skulle titta efter den nya planeten. Resultatet blev upptäckten av Neptunus och en av de finaste bekräftelserna av såväl Newtons gravitationsteori som kvalitén hos tidens astronomi.

Att förklara avvikelser i Merkurius bana på samma sätt var självklart. Det som återstod var att hitta den nya planeten. Problemet var att den var så nära solen. Man fick leta efter mörka prickar på solytan, eller passa på under totala solförmörkelser. Men många kände sig kallade, såväl proffs som amatörer.

I januari 1860 kungjorde Le Verrier att Vulcanus observerats av läkaren och amatörastronomen Edmond Lescarbault. Vulcanus fanns, den låg ca 20 miljoner km från solen (0,13 AU eller en fjärdedel av Merkurius avstånd) och hade en omloppstid på 20 dagar. Den uträknade hypotesen hade blivit bekräftad verklighet. Så som vetenskap ska fungera.

Idag vet vi att Vulcanus inte finns. I själva verket var den hypotetiska planeten en fascinerande och lärorik blandning av god och dålig vetenskap: Först räknade man ut att den borde finnas medelst moderna vetenskapliga metoder, sedan lyckades man hitta den medelst vår urgamla ovetenskapliga vana att se det vi förväntar oss att se. I det här fallet torde solfläckar ha stått för nästan samtliga "observationer". (Att solfläckar för övrigt inte är mörka utan kraftigt lysande har jag tagit upp på faktoider.nu: Solfläckar.)

I de Grasse Tysons framställning får man intrycket att en enda observation gjordes av Vulcanus och att det räckte med en enda protest (från en annan astronom som studerade solen samtidigt med ett bättre teleskop) för att avskriva den, åtminstone från seriösa sammanhang. Så gick det inte till. Under många år som följde rapporterades då och då om att någon sett något som kunde, borde eller måste vara Vulcan.
During the eclipse of 1878 two American observers, Professor Watson of Ann Arbor, Colorado, and Dr. Swift of Rochester, in Wyoming, observed what they believed to be several small intermercurial planets, but their claims were discredited by astronomers in general. Since then [eller snarare sedan 1859] careful search for the planet, which was named Vulcan, was made by astronomers in all parts of the world, but so far without success.
 - "Eclipse of old Sol causes excitement", The Spokane Press 30 augusti 1905

Det stora problemet med att avfärda Vulcanus var att avvikelserna i Merkurius bana återstod att förklara. Så var läget fram till 1915 då Einstein lanserade den allmänna relativitetsteorin som beskrev gravitationen på ett helt nytt sätt. Det rörde sig snarare om en komplettering än en ersättning, Newtons ekvationer dög fortfarande för många ändamål, men ett fenomen som beskrevs mycket bättre hos Einstein var avvikelserna i Merkurius bana. Nu behövdes inte Vulcanus längre. Det hade varit fel på kartan, trots allt; men det hade sannerligen inte varit någon enkel slutsats att dra.
Vulcan teaches us how hard it is to understand what nature is telling us, how hard it is to understand when nature says no. There’s this famous phrase that a single brute fact can undermine the most beautiful theory. But that’s not how it worked for Vulcan, and it’s still not how it works. Until you have a framework that allows you to see that there’s an alternative to what you thought before, you can’t easily assimilate new facts.
- Tom Levenson. författare till The Hunt for Vulcan (Random House 2015)

Källor & lästips:
För övrigt verkar det inte vara klarlagt varför Gene Roddenberry valde att kalla en av världarna i Star Trek för Vulcan. Kanske det var efter den hypotetiska planeten? Eller efter den romerske guden (jämför Romulus), eller något helt annat?

2016-05-04

Sverige efter freden

Det är svårt att sia, särskilt om framtiden — enligt ett spritt citat som tillskrivits ett antal förmågor, varav ingen är den som ursprungligen myntade det. Men dagsens sanning är det, och här ser vi ett fint exempel.


Det är hämtat ur den bortglömda men mycket ymniga genren "funderingar under första världskriget rörande världsläget efter den kommande freden". Den frågan är det mycket få som haft anledning att fundera på sedan saker så att säga hänt, men som samtiden hade desto större anledning att grubbla över.

Frågeställningen var given: Antingen vinner den ena sidan eller den andra. Visserligen kan man diskutera omfall och detaljer i det oändliga, men att den ena eller den andra sidan vinner är ju självklart. Eller hur?
Om Ryssland och hennes allierade vinner, kommer tsaren att skratta åt svenska krav på att de åländska öarna, som ligger nära Sverige i Östersjön, ska förbli obefästa.
 - The Celina Democrat, 11 augusti 1916

Facit: Rysslands allierade vann men Ryssland förlorade. Och efter segern/förlusten var tsaren för död för att bekymra sig om vare sig det ena eller andra. Den händelsekedjan hade man kunnat gissa 1916, men knappast kunnat motivera varför den skulle vara mer trovärdig än vilken annan gissning som helst.

2016-05-03

Kromosom-nassen

Är kromosomer bekanta? I uttryck som kromosomgris, kromosomformat med flera?

Det som avses är inte något mycket litet och trådformat utan något (överdrivet) stort. Spridda slagningar ger intryck av att brukarna tenderar att vara lite äldre och/eller gilla ord som användes mer förr än nu. För egen del fick jag med mig konstruktionen för länge sedan, då pappa förklarade den med att man genmodifierade (sade han inte men innebörden var klar) djur för att göra dem rejält stora.

Men varifrån kommer bruket? Akademiens Svensk ordbok (ovan) gav inga ledtrådar. Blandade slagningar gav första belägg från 1950-talet, mer spridda från 1960-talet och framåt ... Och så, till slut, hittade jag ursprunget. Det var betydligt intressantare än jag väntat mig.

Kromosomgrisen skapades av Gösta Häggqvist. Han var läkare med histologi (vävnadslära; det är ingen slump att han fotograferades med ett mikroskop) som specialitet. Han var professor i histologi och anatomi, ledamot av Vetenskapsakademien, ordförande i Svenska Läkaresällskapet ... Och hade dessutom en del andra tjänster och uppdrag som vi ska återkomma till.

Av hans många studenter märks åtminstone två som längre fram skulle bli litterära namn. Här berättar den ene om professorn och hans forskning:
Han forskade på kromosomer och möjligheterna att påverka arvsanlagen, främst hos svin. Avsikten var att framställa jättegrisar. Den verksamheten var på väg in i en återvändsgränd och hade börjat få ett löjets skimmer över sig. Nu, femtio år senare, framstår försöken som en paradox: då, 1956, var de överspelade — nu i tjugoförsta seklets början är ju ingrepp i arvsanlagen vad modern genforskning i högsta grad intresserar sig för. Häggqvist var alltför långt före sin tid och saknade grundläggande genetiska kunskaper att bygga sina hypoteser på.
 - P. C. Jersild, Medicinska memoarer (Albert Bonnier 2006)

Hos den andre (som enligt Jersild kände Häggqvist bättre) får vi mer kött på benen, så att säga:
Häggqvist hade ganska omoderna men dogmatiska uppfattningar om vissa vävnader — bland annat ben- och broskväv. Mest bekant blev han för sina försök att mångfaldiga kromosomer hos grodor och grisar. Han behandlade spermierna med colchicin, ett ämne som hämmar celldelningen [och som därför rutinmässigt används inom genetik och växtförädling för att få celler med fördubblat kromosomantal, liksom för att stoppa kromosomdelningen vid den punkt där de är lättast att studera - Wikipedia: Colchicine]. Dessa försök, som sas ge mycket stora grisar, väckte stor uppmärksamhet offentligt, också internationellt. [...] Bakom soffan i sitt rum hade Häggqvist ställt upp en måttstock som visade höjden på den största av hans colchicinsvin. Omsider visade det sig att det som Häggqvist gjorde var att ibland få oregelbundenheter i cellernas kromosomuppsättning men inga regelmässiga fördubblingar av kromosomantalet, som han avsåg. Försöken var delvis slarvigt genomförda, utan riktiga kontroller. Häggqvist samarbetade med en veterinär, som utförde inseminationerna på suggorna. Han tycktes så småningom ha tappat förtroendet för forskningarna och kommenterade resultaten "Stora svin har man väl sett förut", och samarbetet upphörde. Det hela rann ut i sanden.
 - Lars Gyllensten, Minnen, bara minnen (Albert Bonnier 2000)

Det var omkring 1950 som Häggqvist lanserade begreppet kromosomgris. Det hamnade snabbt i det allmänna ordförrådet men gjorde betydligt mindre lycka i forskarvärlden. Vad den "offentliga uppmärksamheten" beträffar så verkar den ha begränsat sig till vanliga tidningar, där den följde det välkända mönstret med initial upphetsning och därpå snabbt glesnande negativa rapporter.

Den ordentligaste skildringen av verklighetens kromosomgris hittade jag oväntat nog i tidningen Vestkusten. Den var ett fynd i sig, eftersom den inte fick sitt namn från Bohuslän utan från Kalifornien: "Veckotidning för svenskarna på Stillahavskusten".
"Emil Kromo av Örnäs" — världens enda kromosomgris — slaktades 24 februari på en försöksanstalt utanför Åbo där han framgrymtat de sista av sina uppmärksammade levnadsdagar.
Emil föddes för sex år sedan i Sverige och var resultatet av den svenske forskaren professor Gösta Häggqvists uppmärksammade experiment. Finländarnas starka intresse för dessa — i förening med Emils dyrbara matkonto — gjorde att galten i fjol skeppades över Ålands hav för fortsatt värv i forskningens tjänst. Professor Häggqvist säger i en "runa" att Emil "väsentligt bidragit till vetenskapens framåtskridande."
När Emil Kromo var som kraftigast — med ålderns rätt tynade han av en smula mot slutet — vägde han 460 kg, var 215 cm lång och 110 cm hög. En vanlig galt stannar vad höjden beträffar vid 90-95 cm. Emil visade, påpekar professor Häggqvist, genom sin blotta existens att det är möjligt att få fram kromosomförökade svin. Han har dessutom "nöjaktigt" visat att en kromosomgalt mycket väl kan bli grisfar. Några ätteläggar efterlämnar han emellertid inte.
 - Vestkusten, den 13 mars 1958

Nej, det blev aldrig några fler kromosomgrisar, efter Emil Kromo eller någon annan.

Exakt var på pseudoskalan Häggqvists kromosomforskning ligger vet jag inte. Jag kan inte se att den fått någon nämnvärd uppmärksamhet vilket är lite märkligt med tanke på det språkliga avtryck den lämnade. Liksom med tanke på att Häggqvist uppmärksammats i helt andra nasse-sammanhang.
Intressant nog får [Rasbiologiska] institutets styrelse en ny medlem efter 1936, i samband med chefsbytet [då den ökände Herman Lundborg fick flytta på sig]. Denne heter Gösta Häggqvist (1891-1972), professor i histologi vid Karolinska Institutet i Stockholm. Dennes nazistsympatier måste varit kända i samtiden, och man kan undra om han satt där enbart på vetenskapliga meriter eller skulle utgöra en sorts ”motvikt” och representant för en ”äldre” sorts eugenik. Samtidigt satt han också i styrelsen för den öppet nazistiska sammanslutningen Samfundet Manhem, vars finansiär var miljonären Carl-Ernfrid Carlberg – i vars tidskrift Lundborg av och till medarbetat. Under krigsåren höll också Häggqvist regelbundna föreläsningar i ”ärftlighetslära” hos Manhem: komplett med ”skioptikonbilder” [motsvarande diabilder]
 - Ola Larsmo: (O)mänskligt - om rasbiologins historia
Gösta Häggqvist satt i styrelsen i den svenska högerextrema föreningen Samfundet Manhem och var medlem av dess vetenskapliga råd. Han var dessutom medarbetare i den vid det laget öppet nazistiska Nationell Tidning samt ledamot i Sveriges Nationella Förbund.
 - Wikipedia: Gösta Häggqvist

Inte för att varje misslyckande av en nazist kan tillskrivas politiken ... Men nog verkar detta vara något att gräva djupare i.