2017-04-05

Brädden blir bredden

Vilket alternativ skulle du använda:
  • Glaset är fyllt till bredden
  • Glaset är fyllt till brädden
"Bredden" är ett betydligt vanligare ord än "brädden" och det som många föredrar. Kanten på glaset heter emellertid brädden, och det är den man fyller upp till.

Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska, gjorde en enkel slagning på de två alternativen:
I tidningstext blir det rätt i 70 procent av fallen; man kunde nog begära mer. I bloggmaterialet blir det rätt i 20 procent av fallen. Alltså, det blir för det mesta fel: där skriver och läser man oftast till bredden, inte till brädden. Den uppenbara slutsatsen är att majoriteten bloggare tror att det heter till bredden.
- Är glaset fyllt till bredden eller brädden, GP 1 april 2017

Språk är inte en objekt verklighet utan ett socialt kontrakt. Om tillräckligt många gör fel så blir det rätt, vad man än tycker om det. Eftersom bloggarna torde utgöra ett någorlunda representativt urval av det svenska språkets brukare så verkar det som om vi kan se fram emot en tid då det korrekta alternativet är "glaset är fyllt till bredden". Märkligare saker har hänt i språket, otaliga gånger.

3 kommentarer:

Christian_Henriksson sa...

Eller så blir det att båda alternativen samexisterar, som t ex "hårdraget/hårddraget".

Så länge vi slipper "dras över samma kant" bara.

Hexmaster sa...

Samexistens låter mycket troligt. Där brädden blir mindre och mindre vanligt eftersom det väl inte används på något annat sätt och därför börjar uppfattas som en felstavning.

Anonym sa...

Fast som så ofta används ju språk på ett mer informerad sätt i olika delar av samhället. I rena talspråk där hårdraget eller hårddraget förlorar sin mening, kan man ju kosta på sig att "välja" mellan stavningarna, men jag gissar att finsmeden inte håller med.

Liksom jag som ritar på dammar och diken som en del av mitt jobb, vänder mig kraftigt mot ett likställande av "bredd" och "brädd".

Ni skulle alla riskera att stundtals ha ordentligt blött om fötterna ute i samhället, om projektörerna började konstruera diken som bräddas där de egentligen ska breddas, och tvärtom.

Det finns ju utveckling av språk som är naturlig och ett utslag för fortskridande, och så finns det ju den som är ett utslag för lättja och brist på intresse. Den senare bör motarbetas, om inte svenskan ska falla i glömska som ett oanvändbart språk, och allt meningsfullt arbete måste ske på något språk där det går att uttrycka sig precist.